Jag är inte mycket för födelsedagar. Inte mina egna i alla fall (av vilka en för övrigt infaller idag… Typ den 25:e i ordningen, eller nåt…). Inte på grund av nån åldersnojja, även om den tittar fram emellanåt, utan för att… jag vet inte. För att jag inte vill ta plats? (Jag tycker det är lite jobbigt att det framgår av det här inlägget att jag fyller år idag - precis som om jag försöker inkräva uppmärksamhet…) För att det inte ska vara så "särskilt"? För att det känns som att det är en massa borden/skullen/måsten/skan som hör ihop med födelsedagen, fast det är ju är MIN dag?

Nu låter jag väl som värsta eremiten, "uppvaktning undanbedes, bortrest" medan man gömmer sig bakom gardinen och suckar över att ingen kommer och ringer på ändå. Jag celebrerar gärna födelsedagen, ett år till! Hurra! Bara det är utan så stora pretentioner.

Så känner jag idag i alla fall, och det är min födelsedag, so shut the f*ck up!

Idag när jag var flydde från kontoret för att hämta mig lite luft, och precis när jag steg in i Ringens köpcentrum så slog det mig med kraft; pappa kommer inte att ringa imorgon.

Jag vet inte varför jag kom på det just då, men det slog bara till.

Pappa kommer inte att ringa och på sitt lite småtafatta sätt gratulera på födelsedagen. Och vem kommer då att sjunga "Med en enkel tulipan på bemärkelsedan" med sån misstämd stämma och glädje…

I ett slag försvann den rispapperstunna maskering jag lagt över hålet, mitt försökt att dölja det som saknas mig. Det som saknas utan att jag för den skull kan förklara vad det är, eller hur det känns.

Nuförtiden rusar blodtryck och stresshormoner upp så fort telefonen ringer, det betyder oftast att "nån vill nåt". Idag kommer det att kännas som om telefonen tystnat alldeles, oavsett hur många "som vill nåt" eller hur många som ringer och gratulerar.

Jag vill att min pappa ska ringa.
Jag vill höra Med en enkel tulipan…

[Bakgrundsinfo för den som inte hängt med; min pappa gick hastigt bort för drygt ett år sedan.]