Idag är det tre år sedan jag vaknade upp utmattad efter veckors nattvak till en irriterande strålande sol. En strålande sol som sken över ett gnistrande vintertäcke av snö som böljade likt havets vågor över marken. ”Hur fan kan solen skina – när det är som det är”, tänkte jag irriterat.

Lite senare väcktes jag på nytt av ett telefonsamtal med beskedet om att pappa gått bort. Då förstod jag hur solen inte kunde annat än skina, hur snön inte kunde annat än gnistra och varför snötäcket tycktes mig som havets vågor. En seglare och hamnkapten hade nått hemmahamn. Så klart flaggspelet måste fladdra i vinden och mastspelet hålla takten då.

Dikten ur dödsannonsen, nej - minnesannonsen, påminner liksom det gula LiveStrong-bandet runt min handled om att försöka leva varje dag till fullo, att ge mer än att ta, att fylla dagarna med liv istället för livet med dagar.

Må din dag idag, liksom imorgon, fyllas till överflöd av liv och givande.