ditt korthus har rasat
det finns inget du kan göra
inget kvar att rädda
och inget att förstöra

men kärleken finns överallt
och även om det dröjer ett tag
innan du kan älska igen
så var säker på det kommer en dag

för livet går i cirklar
och allting går igen
kärleken finns överallt
om du öppnar ögonen

(ref) överallt
bara du öppnar ögonen
överallt
jag vet det kan vara svårt att se den
kärleken finns
överallt
från den högsta berg till den djupaste dal
överallt
du förlorar en du har tusen kvar
kärleken finns överallt

– Överallt / Mauro Scocco

Härligt härligt härligt. Trots att dagen började så där lagomt muntert med aningen butterhet pga stulen timme och fulla caféer

[twitter]
tinkn SunnySunday= 0 workjoy, crowded cafes, missing my DST-hour that was snatched away

så tog det sig under dagen. Solen skiner, fåglarna kvittrar (live, inte twitter-kvitter), hopp om livet (eller i alla fall lyckosamt förträngd ångest), trevlig middag och dessutom gott pugliesiskt (okej, ”apuliskt” då) rödvin i väskan.

Puss på hela världen!

Läser våren almanackan? Det verkar så, när den kommer nästan exakt när vi byter månadsblad… För även om det några dagar nu känts som vår, så är det vår nu!

Och det är märkligt, och lite skrämmande, hur vårens varma solstrålar i sitt släptåg än en gång har med sig det där mörkret under ytan. Det är som om det på gatorna kringyrande dammolnen sätter sig på själens blanka yta, som snabbt inte längre gnistrar i vårsolen utan liksom fönstren mot gatan bara ser än dammigare och skitigare ut när vårsolen skiner på dem.

Varför är det så? Igen?

Vad är det med folk egentligen? Så fort solen skiner och fåglar kvittrar så ska de ut på söndagspromenad. PROMENAD? De sitter ju för f-n still på sin feta arslen timme efter timme och tar upp all plats på mitt favvocafé! Det som jag investerat större delen av min icke-vinst i nu under min “sjukperiod”.

Söndagspromenad?! Men promenera då, era tvåbenta djävlar!

”När jag var fem hade jag en stor sorg…” läser mamman för barnet på cafét ur den på rean inhandlade pedagogisk boken som handlar om när Emmas farmor dog. Barnet är lite lätt stökigt, jag är lite lätt irriterad och trött. Läser korrektur på en ny utgåva av en folder om preventvmedel. Så lämpligt.

När jag läser Kimmens bloggning om Ä-ordet slår det mig. Slutet av februari… Kan inte minnas datumet exakt, kanske ett fall av förtränging. Men det var igår. Och då förstår jag den ledsna rösten i telefonen igår, när jag var för trött för att orka minnas. Nu raserades den bräckliga filmfasaden som minnet försökt bygga.

Igår var det två år sen min pappa dog. Gick bort. Eller kanske seglade bort. Eller till hemmahamn.

Jag ville kanske inte minnas, men nu när jag väckts vill jag minnas solen. Den obarmhärtiga men ändå tröstande solen vars silvertrådar studsade på det böljande snölandskapet. Solen den 26 februari 2005.

Det slår mig hur de senaste dagarna burit på påminnelser. Påminnelser om förluster. Förluster av nära. Förluster av kära. Av framtid. Av hopp. Av obesvarad längtan. Av trängtan. Förluster i kronor och ören, och förluster som är ”priceless”.

Det är märkligt hur varje dag burit med sig sin egen förlust. Ett piskrapp om dagen. Ett i lördags. Ett i söndags. Ett igår. Och så det idag. Och idag kom dessutom den till synes oskyldiga frågan som på nytt svingade gårdagens piskrapp. Just när jag nästan lyckats trycka ner det minnet i den grå massans dimbankar så lyfts det upp av en fråga där på skärmen.

Kanske är jag bara sliten efter helgens eskapader (det är ett helt annat inlägg). Kanske behöver jag bara sova ordentligt. Eller kanske är det dags igen - dags för vårens ständiga återkommande berg-o-dalbana som bara tycks vindla neråt.

Var dag tycks verkligen ha nog av sin egen plåga. Nu får det vara nog för idag.
Kram