Idag är det tre år sedan jag vaknade upp utmattad efter veckors nattvak till en irriterande strålande sol. En strålande sol som sken över ett gnistrande vintertäcke av snö som böljade likt havets vågor över marken. ”Hur fan kan solen skina – när det är som det är”, tänkte jag irriterat.

Lite senare väcktes jag på nytt av ett telefonsamtal med beskedet om att pappa gått bort. Då förstod jag hur solen inte kunde annat än skina, hur snön inte kunde annat än gnistra och varför snötäcket tycktes mig som havets vågor. En seglare och hamnkapten hade nått hemmahamn. Så klart flaggspelet måste fladdra i vinden och mastspelet hålla takten då.

Dikten ur dödsannonsen, nej - minnesannonsen, påminner liksom det gula LiveStrong-bandet runt min handled om att försöka leva varje dag till fullo, att ge mer än att ta, att fylla dagarna med liv istället för livet med dagar.

Må din dag idag, liksom imorgon, fyllas till överflöd av liv och givande.

♥ Också idag önskar jag dig ett friskt, slagkraftigt och öppet hjärta,

Happy V-day! 

att vänta är ett särskilt landskap
klockornas visare som tycks ha fastnat

så väntar vi på livet
på besked
på hopp
på fortsättning
på att något ska hända

så väntar vi ibland på döden
en annan framtid

löven faller från träden
det är lite sorgligt

eller
kanske har de väntat
hela sommaren
kanske har de längtat
efter ett intensivt ögonblick
av rörelse
– att kunna flyga fritt?

att vänta är ett särskilt landskap

– Kerstin Dillmar, sjukhuspräst vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
(lånat från svenskakyrkan.se)