“Se, jag gör allting nytt.”

Upptäckte att den här bloggen ju faktiskt fanns förra påsken. Den har ju levt sitt liv något sporadiskt, och har ännu inte hittade en form eller tilltal, så det är kanske inte så konstigt att jag glömt det. Eller förträngt det.

Påsk förra året, liksom flera tidigare påskhelger, var ingen höjdare kommer jag ihåg när jag läser blogginläggen från den tiden. Trött, slut och uppgiven kände jag mig. Det här tycker jag gäller fortfarande:

Hur transponerar man påskbudskapet till idag?

Åter till långfredagen. Tänk om påsken, eller långfredagen, istället för att som en gång tiden vara en påtvingad tristess kunde få vara en andningspaus. När man inte Måste, Borde, Ska… Precis som att kyrkorummets viktigaste uppgift kanske inte är att vara ett rum för kyrkan (för uppriktigt sagt, hur många kyrkorum är egentligen “praktiska” för verksamheten…). Kyrkorummets viktigaste uppgift är kanske att vara ett rum för människan. Inte för aktivitet och högmässa – utan som en av de sista utposterna för Stillhet.

En innerstadskyrkas rum fyller kanske sin viktigaste funktion på lunchen en måndag om det kan erbjuda en stilla plats mitt i den stressade vardagen. Mer då kanske än på söndagens högmässa. “Gud bor inte i stenhus”. Men om det är så att Gud bor i människors hjärtan – då kanske kyrkans uppgift snarare är att förhindra stressade hjärtan att få hjärtattack, än att fylla stensalar på söndagarna.

End of religious rambling.

Påsken påverkar mig visst mer än jag trodde…

Skrivet typ i april förra året.